Jag sade ingenting, och det blev tyst. Kyparen serverade champagnen med en tempeltjänares allvar. Musiken började förspelet till Lohengrin. Den gångna dagens skyar hade drivit undan och lagrat sig i rosiga strimmor vid horisonten, men däruppe hade rymden blånat till ett djupt oändligt blått, blått som denna underbara blå musik. Jag lyssnade till den och glömde mig själv. Den sista tidens tankar och grubbel och den handling som den mynnat ut i tycktes mig flyta långt bort i det blå som något redan borta och redan overkligt, något avsöndrat och frånskilt som aldrig skulle bekymra mig mer. Jag kände att jag aldrig skulle komma att vilja eller kunna göra något sådant mer. Var det alltså en villfarelse? Jag hade ju dock handlat efter bästa förstånd. Jag hade vägt och prövat, för och mot. Jag hade gått till botten med saken. Var det en villfarelse? Det fick vara detsamma. I orkestern bröt just nu det hemlighetsfulla ledmotivet igenom: "Du skall icke fråga!" Och jag tyckte mig i denna mystiska tonserie och dessa fyra ord läsa en plötslig uppenbarelse av en urgammal och hemlig visdom. "Du skall icke fråga!" Icke gå till botten med tingen: då går du själv till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själv. "Du skall icke fråga!" Den sanningsmängd, som är dig tjänlig, får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det är för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ, det följer så mycket med som du inte har tänkt på, du tappar bort dig själv och allt som är dig kärt. "Du skall icke fråga!"
- När man vill ha anslag till operan av riksdagen, sade Markel, måste man plugga i den att musiken har ett "förädlande in flytande". Jag skrev själv något liknande nonsens i en ledare häromåret. Det är för resten ett slags sanning, fast uttryckt i en för våra lagstiftare fattbar översättning. På originalspråket skulle det heta: musiken eggar och styrker; den stegrar och bekräftar. Den bekräftar den fromme i hans menlöshet, krigaren i hans mod, den utsvävande i hans laster. Biskop Ambrosius förbjöd kromatiska gångar i kyrkomusiken, emedan de efter hans personliga erfarenhet väckte olyska föreställningar. På 1730-talet fanns det en pastor i Halle, som i Händels musik såg en tydlig bekräftelse på augsburgiska bekännelsen. Jag har boken. Och en god wagnerian bygger upp en hel livsåskådning på ett motiv ur Parsifal.
http://runeberg.org/drglas/0828.html
Detta är en Alberich som illustrerar Hjalmar Söderbergs ord i Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar